Hjärtklaffsinfektion

Cirka 700 personer insjuknar årligen i Sverige i hjärtklaffsinfektion, endokardit, vanlig ålder vid insjuknande är drygt 70 år. Diagnosen är relativt ovanlig men allvarlig.

Ökad risk att drabbas löper personer som tidigare är klaffopererade eller har medfödda hjärtfel.

Dessutom ses högre risk hos patienter med täta intravenösa behandlingar till exempel hemodialys (bloddialys), men även vid intravenöst drogmissbruk.

En form av blodförgiftning

Som så ofta när det gäller processer i kärl och hjärta så börjar det med en skada på det inre lagret av hjärtats innerhinna – endotelet.

Infektionen orsakas av att vanliga hudbakterier, alternativt munhålebakterier, kommer in i blodomloppet och slår sig ned på hjärtklaffarna. 

Infektionshärden på hjärtklaffen kallas för vegetation. De vanligaste bakterierna är gula stafylokocker (S. aureus) och alfa-streptokocker.

Endokardit är en form av blodförgiftning. Infektionen är dock svårläkt för kroppens försvarssystem. Kroppens eget försvar når inte riktigt fram till hjärtklaffarna då dessa inte har egna blodkärl.

Bakterierna kan skada hjärtklaffarna, ett läckage kan uppstå vilket hörs som ett blåsljud när man med stetoskop lyssnar på hjärtat.

Infektionen kan vara antingen på vänster- eller högersida av hjärtat.

Infektionen orsakas av att vanliga hudbakterier, alternativt munhålebakterier, kommer in i blodomloppet och slår sig ned på hjärtklaffarna. Illustration: Karin Lodin.

Symtom på endokardit

Feber är det vanligaste symptomet. Andra vanliga symtom är trötthet, värk i kroppen, andfåddhet och viktnedgång.

Symtomen kan vara svårtolkade då besvären kan variera och det kan ofta ta tid innan man söker vård. 

Hur ställs diagnosen?

Eftersom symtomen är vaga är det inte alltid lätt att ställa diagnosen. När man söker vård kan läkaren ibland höra ett nytillkommet blåsljud över hjärtat vid auskultation med stetoskop. 

Misstanke om hjärtklaffsinfektion kan även väckas när man inte hittar de vanliga orsakerna till feber. 

Blodprov för att upptäcka bakterier

Vid misstanke om hjärtklaffsinfektion tas blododlingar. Blododling är ett blodprov för att kunna odla fram och upptäcka eventuella bakterier i blodet.

Om det påvisas växt av bakterier i blodprovet så får man också ett viktigt besked om vilket antibiotikum som bakterierna är känsliga för. 

Ultraljudsundersökning kan avslöja bakteriehärd

Man genomför oftast även ekokardiografi - ultraljudsundersökning av hjärtat. Där kan med eventuellt direkt se bakteriehärden – vegetationen.

Vegetationer kan finnas på hjärtklaffarna och kan ses som rörliga klumpar. 

Emboli en allvarlig komplikation

En allvarlig komplikation är att delar av vegetationen lossnar och åker i väg med blodströmmen, en så kallad emboli. 

En emboli färdas med blodströmmen och fastnar i ett blodkärl. Var sedan embolin fastnar avgör vilken skada som uppstår.  

Behandling av endokardit

Intravenös antibiotikabehandling

Infektionen behandlas med antibiotika direkt in i blodet – intravenös behandling.

Behandlingen behöver ofta pågå under längre tid, oftast flera veckor. Typ av antibiotika avgörs av svaret på blododlingen.

Om skadan på hjärtklaffarna är omfattande eller om enbart antibiotikabehandling inte är tillräcklig, kan man behöva operera klaffarna. 

Operation alternativ om antbiotika inte hjälper

Operation övervägs när hjärtklaffens funktion allvarligt försämras, framför allt genom ökande klaffläckage.

Även vid risk för att bakteriehärden ska lossna och orsaka så kallad emboli, övervägs operation. Om antibiotika inte alls lyckas med att få ner infektionen så kan operation bli aktuell.

Vid operation tas den infekterade hjärtklaffen bort och ersätts med en hjärtklaffprotes. Även efter operationen ges antibiotika.

Uppföljning

Efter den ofta förlängda vårdtiden vid hjärtklaffsinfektion, sker uppföljning relativt snart efter utskrivning.

Har man väl haft endokardit en gång så finns risken för att få det igen. Därför föreslås att förebyggande behandling med antibiotika kan övervägas vid ingrepp hos tandläkare.

Dock betonas alltid vikten av allmänt god munhålestatus.

Granskare

Peter Vasko, hjärtläkare, Linköping.